borderlinemamma

Jag vaknar i total ångest och förnedring, väljer att innan jag ens så mycket som stigit ur sängen ta ett par lergigan, när effekten uteblir stoppar jag i mig en till och ett rör theralen, och väntar på lugnet. Det är i dessa lägen jag saknar benzopreparat, de verkar dubbelt så fort som dessa medicinerna, och jag hinner skära sönder armarna och röka många cigg innan lugnet trängar sig in på. Jag smsar mamma som har Oliver och ber henne att ta hand om mitt barn. Jag önskar inget annat än att våga ta hela burken med lergaigan och hela flaskan med theralen, jag önskar inget hellre än död. Jag skiter fullständigt i att det rinner blod på armarna, det enda jag bryr mig om, och det enda som stör mig, är den där jävla ärrvävnaden, som inte går att skära igenom. Som inte går att göra hål på. Som man inte kan få att blöda, så man måste hitta nya ställen. Mamma: Men du är ju vårat barn.
Jag: Alla vet att det hade varit lättare om ni inte fått mig, det hade sparat er mycket smärta. Erkänn det, jag vet det, ni vet det, alla vet det.
Mamma: Nu får du fan ge dig, vi älskar dig oavsett.
Till det somnar jag.

Första gången jag vaknar till liv är av att mamma och pappa befinner sig i min lägenhet. De frågor något om mat, men jag minns inte vad jag svarade.
Det är fars dag och de hälsar på sin dotter, blodig, nerknarkad och i en rökig, blodig lägenhet. Deras misslyckade dotter. Deras svarta får. Men visst vore det lättare om de inte fått mig? Jag förstår att de inte kan erkänna det, men visst är det så, visst hade det sparat de myket smärta. Och iallafall jag anser att mina föräldrar förtjänar bättre än mig, bättre än att se det här.
Nästa gång jag vaknar till liv är Jocke här och ser blodstänk i hela lägenheten och blodiga lakan, han blir arg och lämnar mig sedan och jag faller åter i sömn, och vaknar inte förren han kommer tillbaka, då hjälps vi åt att städa upp sen somnar jag igen. Och vaknar gör jag inte förren morgonen därpå, då jag klär på mig, sminkar mig, och åker sedan in till jobbet, och fungerar. Precis som vanligt. Och om sanningen ska fram så tycker jag att såren och ärren klär mig. Det visar en prägel. Det visar vem jag är.