borderlinemamma

◦ 71% har varit/är utsatta för fysisk misshandel

◦ 68% har varit/är sexuellt utnyttjade, flickor och pojkar

◦ 62% upplever grovt våld i hemmet och familjen

Pågående forskning visar att borderlinepatienter oftare varit med om tidiga separationer från viktiga personer (fadern eller modern) samt att de blivit känslomässigt försummade av sina vårdgivare. Ofta är det så att föräldrar till borderlinepatienter också har svåra problem när det gäller impulskontroll, känslomässig instabilitet eller drogmissbruk.

- en strålande, engagerad vän som ställer upp till 100%        eller        isolerar mig helt från mina vänner för att min ork och min energi är helt slut.

- en empatisk, intresserad partner                                              eller       drar mig undan, och är misstänksam, aggressiv och nedvärderande.

- en duktig, högpresterande arbetare                                        eller        skjuter upp allt jag borde göra till senare, får dåligt samvete, och sjukskriver mig för att undkomma mitt dåliga samvete.

- en självständig, kapabel person                                              eller        totalt beroende, krävande, otillräcklig och behövande.

- socialt kompetent, solig och glad                                            eller        cynisk, bitter, tystlåten, tillbakadragen, misstänksam, dyster och snäsig.

Jag vaknar i total ångest och förnedring, väljer att innan jag ens så mycket som stigit ur sängen ta ett par lergigan, när effekten uteblir stoppar jag i mig en till och ett rör theralen, och väntar på lugnet. Det är i dessa lägen jag saknar benzopreparat, de verkar dubbelt så fort som dessa medicinerna, och jag hinner skära sönder armarna och röka många cigg innan lugnet trängar sig in på. Jag smsar mamma som har Oliver och ber henne att ta hand om mitt barn. Jag önskar inget annat än att våga ta hela burken med lergaigan och hela flaskan med theralen, jag önskar inget hellre än död. Jag skiter fullständigt i att det rinner blod på armarna, det enda jag bryr mig om, och det enda som stör mig, är den där jävla ärrvävnaden, som inte går att skära igenom. Som inte går att göra hål på. Som man inte kan få att blöda, så man måste hitta nya ställen. Mamma: Men du är ju vårat barn.
Jag: Alla vet att det hade varit lättare om ni inte fått mig, det hade sparat er mycket smärta. Erkänn det, jag vet det, ni vet det, alla vet det.
Mamma: Nu får du fan ge dig, vi älskar dig oavsett.
Till det somnar jag.

Första gången jag vaknar till liv är av att mamma och pappa befinner sig i min lägenhet. De frågor något om mat, men jag minns inte vad jag svarade.
Det är fars dag och de hälsar på sin dotter, blodig, nerknarkad och i en rökig, blodig lägenhet. Deras misslyckade dotter. Deras svarta får. Men visst vore det lättare om de inte fått mig? Jag förstår att de inte kan erkänna det, men visst är det så, visst hade det sparat de myket smärta. Och iallafall jag anser att mina föräldrar förtjänar bättre än mig, bättre än att se det här.
Nästa gång jag vaknar till liv är Jocke här och ser blodstänk i hela lägenheten och blodiga lakan, han blir arg och lämnar mig sedan och jag faller åter i sömn, och vaknar inte förren han kommer tillbaka, då hjälps vi åt att städa upp sen somnar jag igen. Och vaknar gör jag inte förren morgonen därpå, då jag klär på mig, sminkar mig, och åker sedan in till jobbet, och fungerar. Precis som vanligt. Och om sanningen ska fram så tycker jag att såren och ärren klär mig. Det visar en prägel. Det visar vem jag är.

Jag funderar mycket på det Jocke sagt om såren och ärren jag bär. Han tycker att de är hemska, visst det kanske det är, men utseendet på såren är ingenting mot den hemska orsaken till det. Och jag mår sämre när jag inte får skada mig, när jag inte får blöda. Och ärren stör mig inte. Jag har ingen respekt till min kropp, den är mitt slag fält. Skärandet har samma effekt som lugnande medicin, fast utan flera timmars sovande.

Jocke: Ska du inte tillbaka till skolan?
Jag: Efter sommaren isåfall
Jocke: Det klart att du ska hoppa på skolan efter sommaren.
Jag: Okej.

Det jag tänker är att vi får se om jag ens lever så länge. Men jag orkar inte diskutera det. Jag orkar inte höra att jag är dum som ens tänker så. Jag längtar efter att fö dö, det kan ingen ändra på.

Jag håller andan tills jag dör, jag skriker tills jag dör, jag svälter mig själv tills jag dör. Varför andas jag fortfarande? VARFÖR I HELVETE FUNGERAR MINA JÄVLA LUNGOR FORTFARANDE? Min vardag är tillsynes normal, varför i helvete är jag inte normal. Jag vill dö, jag har mycket, jag har allt egentligen, när jag tänker efter. Men jag vill ändå avsluta detta som är mitt lidande.

Psykologen från öppenvården ringde, hon berättar att hon läst igenom ett dokument jag lämnat kvar hos henne. Och att hon tror att det kan finnas fler diagnoser att fastställa, så vi blir inte klara nästa vecka som jag förväntat mig. Det var hårt att höra, jag trodde att nästa vecka skulle jag få en förklaring på fem-sex års lidande. Det kanske inte blir så. Jag trodde att nästa vecka kommer jag att kunna berätta för mina anhöriga om min sjukdom på ett sätt som skulle ge de förståelse och få deras skuld att försvinna. Jag blir besviken.

Att vara god vän med någon som har borderline (BPS) är sällan enkelt. Det innebär på sätt och vis att acceptera en motsägelse: att en egentligen rationell person kan bete sig ytterst irrationellt, åtminstone i vissa avseenden. Denne är som alla vi andra utrustad med fri vilja, men han är oförmögen att ta ansvar för vissa delar av sitt beteende, där andra oftast är förmögna. Med andra ord blir det heller ej rättvist att fälla moraliska omdömen, där det i vanliga fall vore lämpligt. Att ha BPS är att vara splittrad av inre motsättningar; man är en dubbelnatur; man befinner sig i gränslandet – därav namnet på diagnosen – mellan att kunna agera förnuftigt och att tvingas agera emotionellt. När känslorna tar överhanden är det möjligt att man inte ens vill må bättre, utan kanske sämre, för man har inte – tänker man – gjort sig förtjänt av välmående. Mellan tio till femton procent av alla med BPS beräknas dö som följd av suicid. Att ha BPS är att vara superlativt osjälvisk, i psykologisk mening (men inte nödvändigtvis i etisk). Liksom det måste vara väldigt svårt att hantera sjukdomen, är det också svårt att bära rollen som närstående. Man måste lära sig att identifiera och undvika olika moment som riskerar att utlösa destruktivitet. Man måste lära sig när moraliska omdömen är lämpliga, och när de inte är lämpliga. Och på något sätt måste man också lära sig att leva med den statistiska risk för suicid som faktiskt föreligger.

David Hume säger i ett berömt citat att ”förnuftet är och bör endast vara passionernas slav”. Jag tror det blir svårt att hitta en psykiatriker som håller med om detta, och att hitta en person med borderline som håller med, det blir nog ännu svårare. För om man vill se vad det verkligen innebär när förnuftet är slav åt passionerna, då kan man betrakta hur någon med BPS fungerar. Svängningarna i humöret är snabba; de kan ske utan en specifik yttre orsak, men de kan också utlösas och förstärkas av yttre faktorer. Tidvis blåser starka känslostormar upp, som kan medföra ångest, självförakt och impulsivitet. En vanlig metod för att tygla dessa ”passioner” är att skära eller bränna sig själv; den fysiska smärtan överröstar den inre och är enklare att hantera. Som en klok tänkare har påpekat, är det i normalfallet förnuftet som leder och känslorna som följer efter. Hos en person med BPS uppstår emellanåt ombytta roller, så att känslorna leder medan förnuftet snällt får rätta sig efter dem. För att detta skall kunna ske är det nödvändigt för känslorna att angripa den sjukes tankevärld, vilket är just vad de gör. Bland annat tvångstankar och skev självbild är centrala delar av vad det innebär att ha BPS. Många filosofer har sagt att våra känslor bör ges förmånsrätt över förnuftet; den som har borderline vet vad detta i praktiken vill säga. Det är nämligen svårt att finna en annan grupp människor, som i lika hög grad behärskas av sina känslor.

Att ha BPS är att stundtals vara en psykologisk altruist. Man drabbas av en känsla av att vara fullständigt värdelös, som i sin tur medvetandegörs och förstärks genom upprepade tvångstankar. (Kom ihåg: nyckeln till dessa känslors förmåga att behärska den sjuke ligger i kapandet av tankarna.)¹ Ofta leder det här till en extrem form av social metafysik, där man tror att ens existens är berättigad, bara så länge man är uppskattad av andra. (Följderna kan bli olyckliga när man omsider upptäcker att det inte går att vara uppskattad av alla människor vid alla tidpunkter.) Det kan också leda till ätstörningar, vilket är vanligt i samband med BPS. Här har man låtit sig övertygas av tvångstankarna som ständigt upprepar hur oduglig man är. Man projicerar budskapet på sin utsida likaväl som på sin insida; för att må bättre – eller för att till och med ha rätt att existera – måste man tappa vikt. Helst skall man tappa många kilo på så kort tid som möjligt. Att betänka hälsoriskerna tycks oviktigt, kanske för att man hellre dör än står ut med sig själv, såsom man är och ser ut genom tvångstankarnas stålblanka spegel. Såvitt jag observerat är många med BPS i den här bemärkelsen också ofrivilliga kantianer: de ser det som en plikt att hålla sig vid liv (för andras skull), men försöker utöver detta att må så dåligt som möjligt (för deras egen). Genom att lida och förringa sitt lidande blir man – kanske – berättigad att fortsätta existera.

På grund av sin dåliga självkänsla har personer med BPS i allmänhet svårt för att be om hjälp, även när det gäller småsaker. De ser sig själva som fundamentalt odugliga, och därför – tänker de – kan de inte ha någon rätt att ställa krav eller ens framföra önskemål. Om de erbjuds hjälp så kan hjälpen accepteras, för att neka vore ju att bestrida en annans vilja, vilket är precis vad många med BPS undviker att göra. Sartre hävdade rentav att det är omoraliskt att be någon om hjälp, eftersom det innebär att den andre måste ge upp sin egen frihet. Just så är det vanligt för någon med borderline att tänka. Liksom det säkert innebär problem för personen ifråga, leder det till svårigheter för läkare och närstående. Man måste försöka gissa sig till vad som behövs eller önskas, och ställa konkreta frågor för att få svar. Ibland är det enkelt att gissa rätt, men i andra fall närmast omöjligt. För den sjuke betyder det att många (kanske väldigt viktiga) behov blir otillsedda. Eftersom man inte kan hjälpa till med något man saknar kunskap om, riskerar dennes vård att lida brister som egentligen är helt onödiga. Lyckligtvis håller man inte med Sartre inom psykiatrin. Man anser det inte omoraliskt att be om hjälp, och försöker istället motivera de med BPS att våga ta för sig i dessa avseenden, t.ex. genom dialektisk beteendeterapi (DBT). Att nå betydande resultat kan dock vara knepigt, eftersom symptomen är stadigt integrerade i hela BPS-problematiken.

Många med BPS introspekterar mycket, dels på grund av tvångstankar, men säkert också för att försöka få ett grepp om sin situation. I vanliga fall är jag den förste att uppmuntra till självanalyser, men det här är ett undantag. För någon med BPS har introspektionen låg verkningsgrad; den förbrukar massor av energi till liten eller ingen nytta, och den blir lätt destruktiv. Detta beror på att sjukdomen är metafysisk – inte epistemologisk. Det går inte att nå fram till introspektiva svar på varför man är som man är, ifall hur man är beror på en sjukdom. Man är som man är på grund av en störning bortom ens egen kontroll – inte på grund av att man begått något misstag som kan rättas till genom tankeverksamhet. Det enda man kan göra är att komma till extrospektiv insikt om sin psykiska ohälsa; man kan inte resonera bort sin sjukdom, även när man tänker aldrig så förnuftigt. Samtidigt vill jag förstås inte avråda personer med BPS från att introspektera i största allmänhet. Det är nödvändigt att fundera över sina egna mentala processer, även för någon med BPS, eftersom sjukdomen inte har oinskränkt inflytande. När det känns fruktsamt skall man absolut introspektera, men när en tanke eller ett beteende utgör en integrerad del i BPS-diagnosen bör man kanske låta bli. Att fundera sig tillrätta över sin borderline är ungefär lika görligt som att fundera sig tillrätta över en förkylning eller influensa. I termer av väsentligheter kan man inte mer än härda ut, och hoppas att ohälsan ger med sig.

Borderline är en mångfacetterad störning med dyster prognos. Dagens medikamenter har begränsad effekt, och som jag skrev i första stycket beräknas tio till femton procent av alla BPS-sjuka dö av suicid. Dessutom kommer nio av tio någon gång försöka ta sina liv. (Lägg också till en risk på tio till tjugo procent för att dö av anorexi, för de med BPS som har detta.) Schopenhauer menade att livsviljan är ond, därför att den ingjuter i oss en falsk tro på att vi kan bli lyckliga och tillfreds med tillvaron. Enligt honom lever vi i gränslandet mellan lidande och leda. Det enda sättet att slutgiltigt bryta med den onda cirkeln är att bryta med livsviljan självt. Borderline är en störning som bryter ner den sjukes livsvilja, och som får honom att bli övertygad om det omöjliga i en lycklig eller ens dräglig tillvaro. Dess modus operandi är som vi har sett monstruös, och då har jag inte ens nämnt t.ex. paranoian eller den ökade psykosrisken. Jag har inte heller nämnt de dissociativa symptom som många med BPS upplever, där egot bokstavligt talat disintegreras. (Det här påminner lite om en av Humes idéer, enligt vilken jaget består av knippen av perceptioner.) Men även utan denna ostension: alla människor kan till viss del begripa hur det är att leva med borderline. Vi har väl alla upplevt många av sjukdomens symptom, om än i tillfälliga och relativt beskedliga former. Det ger oss möjlighet att relatera till det helvete som BPS-sjuka genomlider, bättre än hårda fakta eller statistiska siffror.

Jag frågade min vän om han kunde summera sin erfarenhet av BPS, och han svarade med tre korta ord: ”Skam och skuld.” Att skämmas över att existera och att alltid bära skuld för allt dåligt i världen; sådant är det ok som tynger ner hans axlar. När han funderar över livets mening är det inte någon abstrakt tankeövning, utan en allvarligt och uppriktigt ställd fråga om huruvida han bör leva eller dö. Titeln på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva uttrycker dilemmat på ett träffande sätt. (Boken ifråga handlar dock ej om borderline, utan om bipolärt syndrom.)² Det här betyder förstås inte att livet skulle sakna glädjeämnen, för det gör det inte. Men även dessa källor till glädje täcks av ett lager av tvångstankar; ohälsan är ständigt på plats för att ta udden av dem. Själv kan jag inte tänka mig någon värre psykisk sjukdom än BPS. Den angriper alla viktiga aspekter som välmåendet förutsätter, och prognosen är sämre än den är för t.ex. bipolärt syndrom eller schizofreni. Kanske är mina reflektioner till nytta för någon, även om det var för min egen skull jag skrev ner dem. Det är intressant att integrera filosofers idéer med psykologiska beteenden, för då går de från att vara flytande abstraktioner till att vara konkreta exempel ur verkliga människors verkliga liv. Därmed blir det enklare att demonstrera vad de faktiskt går ut på. Ändå var detta mest en ursäkt för att kunna skriva en publicerbar text om BPS.